Nästan uppe...

Jag var nästan uppe, jag såg toppen och kunde ana utsikten. Kände lyckan i bröstet, YES!! Jag klarade det!!

I samma stund snubblar jag och ramlar nedför stupet. Jag hinner tänka, vad händer? Jag känner hur jag slår emot klippans vassa kanter och smärtan rusar i min kropp. Mitt fall stoppas på en stenig klippavsats.

Min kropp skriker av smärtan, jag tänker : kan jag känna, så lever jag. Tur att jag inte ramlade hela vägen.

Jag reser mig sakta, min kropp är mörbultad men jag lever... Funderar på hur jag ska ta mig vidare eftersom den stig som jag valt visade sig vara rakt till ett stup. Ett stup som jag inte hade uppmärksamma och som orsakat ett smärtsamt fall. Vilken av livets stigar ska jag nu välja att vandra vidare på? Det jag vet helt säkert är att det krävs att jag vågar hoppa igen för att ta mig vidare...

Livet, ibland önskar jag att det gick att googla för att få svar.... Fast då skulle jag inte ju inte få uppleva spänningen av att runda hörnet eller passera en spännande kant på berget.

Jag vet vad jag kan, att jag har en enorm kapacitet, en gedigen utbildning och arbetslivserfarenhet som gett mig stor kunskap och kompetens. Synd att jag inte ens fick möjligheten...

Dax att samla mod och hoppa. Den här gången känns det betydligt enklare! Full fart framåt, jag kastar mig ut i det okända och känner i hela kroppen att det här blir också bra. Kanske bättre??!!

Jag jobbar på att varje dag ska bli min bästa! Le och var glad!

// Ultramamman

Oerhört tacksam...

Jag är så oerhört tacksam för att jag har så många goda vänner som vill finnas här för mig. Ni ger mig styrka, kraft och energi!!

Försöker ta mig i kragen, men ändå skynda långsamt. Jag vet vad min kropp behöver för att må bra, jag känner den väl. Sedan måste jag ju självklart fråga mig hur jag kunde låta detta ske, jag som känner min kropp så väl...

Mitt driv och min envishet kan både vara min styrka och mitt fall... Nu ska jag använd drivet, målmedvetenheten och envisheten på ett sätt som gynnar mig positivt. Den vägen som jag nu svängt in på är förmodligen mycket krokigare och längre, men kanske så mycket vackrare? Visst är det väl så att det är vägen till målet som är det mest spännande?

Jag har stått så länge och grubblat i en vägkorsning, men nu har jag valt vilken väg jag ska vandra vidare på... Vart vägen bär, det får livet utvisa.

Ett brev kom med en dikt  från en vän

Styrka kommer inte från att vinna.

Din kamp utvecklar din styrka.

När du går igenom svårigheter och beslutar för att inte ge upp,

det är styrka!

Tack alla för era fina ord och hälsningar! <3 De betyder massor!

Här kommer några bilder från dagens "Lämna stenar"

Dagens yoga blev på fjället... Fjällen i maj, är svårt att beskriva med ord. Det är något som måste upplevas!
Välkommen! Just nu är det bra pris på stuga och perfekta väderförhållanden! Ta chansen! Jag lovar att det är toppen!!!!

Jag jobbar på att varje dag ska bli min bästa...

// Ultramamman

Många tårar och ingen sömn...

Jag funderar... hur mycket tårar finnas det egentligen? Tycker att de borde snart ta slut. Nåväl, allt kommer att lösa sig. Detta kommer ge mig massor av ny kunskap om både mig själv och andra.

Nu har jag hoppat.. En god vän skrev till mig "Njut av luften, det fria fallet och att inget kan hålla dig nere. Det är läskigt, men det måste kittla i magen när man lever". Tack för de orden <3

Det kittlar verkligen, men samtidigt är det så läskigt. Jag gråter även om jag vet att detta är rätt just nu. Jag saknar, även om jag vet att vi kommer att ses under andra former. Jag känner sorg och besvikelse, samtidigt som jag vet att detta kommer att göra mig starkare och att jag får bli jag igen. Snart, snart ska jag återigen få brinna, det känns helt galet underbart!

Idag fick jag sällskap på dagens runda, vi stötte ihop med varandra när vi båda var på väg upp på fjället. Det var för mig en helt ny bekantskap och vi hade väldigt trevligt. Jag visade honom några fina utsiktsplatser och en runda som jag tror han tyckte var spännande och utmanade. Jag fick ihop 830 höjdisar, vilket jag är nöjd med. Hjärtat ville inte riktigt pumpa som vanligt, men det är ju något som jag lever med just nu... Jag får ta dagsformen för var den är och tacka kroppen för de signaler som den ger mig.

Jag jobbar på att varje dag ska bli min bästa...

// Ultramamman

Ett steg i taget...

Just nu befinner jag mig i en dal på livets berg-och dalbana...men jag tycker mig ana ljuset i tunneln och utsikten från toppen av berget. I dagsläget jobbar inte mitt hjärta som det ska, jag orkar inte lika mycket som förut och mitt humör är många gånger inte så roligt. Det är svårt att ta till sig att jag just nu är begränsad. Men genom att sova, vara med de jag tycker om, träna och vara ute i den underbara fjälluften får jag hjälp med att sortera mina tankar.

I måndags startade jag projekt "Nuolja", så nu finns det en snöskostig till trädgränsen och därifrån går det att springa nästan till toppen. Tyvärr har det kommit "lite" snö efter jag fixande stigen, så det kan hända att stigen inte finns kvar. Men jag kommer självklart att fortsätta projektet att fixa stigen till den inte behövs längre. Så om du passerar Nuolja och blir sugen på att träna backe så går det nu att ta sig upp på stigen från Björkliden ...eller rättare sagt det gick i alla fall i början av veckan ;)

Jag har även ett annat projekt som jag kallar "Lämna stenar". På varje topp som jag springer till får jag lämna en sten. Stenen som jag lämnar är mitt sätt att symboliskt lätta min personliga ryggsäck.... Ganska flummigt, jag vet. Men det känns bra.

Jag jobbar på att varje dag ska bli min bästa...

// Ultramamman

Kanske är det dax att hoppa igen?

...Det är jag som bär ansvar för hur jag vill leva mitt liv. Ofta blir livet inte riktigt som jag tänkt, men nu står jag här och nu är det upp till mig att fundera på hur jag ska hantera denna situation.

Kloka och underbara personer i min närhet sagt till mig att jag ska ha tålamod och se till att resa mig innan jag fattar några avgörande beslut... De säger även att jag ska göra sådant där jag kommer till min rätt, där jag får vara jag på det sätt som bara jag kan... Glad, sprudlande och en energibomb som smittar till de människor som jag möter.

Kanske är det dax att hoppa igen? Frågan är om jag har tillräckligt med mod....

Just nu finner jag kraft i bergen, vinden, snön och självklart hos min familj och alla underbara vänner som finns här för mig.

Även om kroppen är sargad, hjärtat inte jobbar som jag önskar, jag är lite mer sugen på godis än vanligt och jag gärna dricker ett glas vin så har jag träningsmål för säsongen. Dock har jag fått anpassa dem efter rådande omständigheter...

Livet blir sällan som jag tänkt och jag jobbar på att varje dag ska bli min bästa!

Följ med på min resa från djupaste botten till toppen...

// Ultramamman

I´m back

Många förändringar de senaste månaderna har gjort att det inte funnits kraft att skriva några rader. Men nu ä ja tibax!

Vi har hunnit med tre flyttningar, mannen har bytt jobb från Försvarsmakten till Lappland resort och jag har hunnit med en förändring i min tjänst. Just nu undervisar jag i Ma, No, Teknik och idh år 7-9 samt är ansvarig för fritidsverksamheten. Det är helt galet vad vi har haft medvind i vårt liv ! Som gräddan på allt fick jag i veckan delta på NOAKsdagen för att ta del av en utmärkelse jag erhållit för mina studier vid LTU i form av pedagogpriset. 

"Pedagogikpriset - Malin Kristoffersson
Malin Kristoffersson har under sin utbildning till i idrott för yngre elever visat att hon på ett föredömligt sätt kan omsätta vetenskapliga rön och beprövad erfarenhet till undervisning i idrottshallen/klassrummet. Hon har visat på kunskap, förståelse och en ambition som uttrycker hennes stora respekt inför den läraruppgift hon har framför sig. Nämligen att utveckla små barns lärande.
Baserat på Malins ambition och kunnande kommer hennes elever att ha goda förutsättningar att få en lyckosam start under de första skolåren, och en kunskapsbas att bygga vidare på genom skoltiden.
Akademien anser att Malin Kristoffersson vara en värdig mottagare av pedagogikpriset."
(www.noak.org)

Träningen är i full gång... ja, jag har väl inte riktigt än landa i det nya livet. Men känner ändå det börjar finnas lite rutiner. Säsongens mål och delmål är i alla falla planerade :)

Förra årets mål 2012: "Det blir så bra som det blir!" Kommer självklart att vara även 2013 mål, för ett så bra år som jag haft det här året... ja, jösses! Allt från topp med både idrottsprestationer och studier till drömjobb på Abisko skola och ett liv i fjällen!

Allt har verkligen en mening... Januari 2011, då hade jag ingen aning om att den sorg och smärta som vi då gick genom ändå skulle kunna utvecklas till något bra. Efter regn kommer alltid solsken. 

Lev å må!

Seger Icebug 24 mixklass

Säsongens mål, Icebug 24, är nu genomförd... Resultatet blev 1:a plats i mix och totalt 10:a av 50 startade lag. Jag är självklart nöjd med resultatet, men det jag är mest nöjd med är att jag lyckades toppa formen och prestera mitt bästa för dagen. När jag gjort Icebug 24 förut har jag inte riktigt kunna fokusera och göra mitt bästa utifrån mina förutsättningar.  Förmodligen är det alla tävlingsstarter i orientering som lärt mig att fokusera på rätt saker inför en tävling. Jag kände redan tidigt i sommar att jag kunde hitta fokus inför tävlingar på ett helt annat sätt.

Torsdag; Dagen före start, dagen då kartorna delades ut och vi planerade våra vägval. Jag kände mig seg och gäspade hela tiden, men samtidigt lugn och fokuserad på att använda min kapacitet till att göra mitt bästa. Jag vet av erfarenhet att seghet och gäspande inför en tävling brukar vara goda tecken på att kroppen spara sig inför en prestation...


Fredag klockan 1400 gick startskottet, vår plan var att hålla vårt tempo och inte ryckas med i "starthetsen". Vi tågade i väg som två starka lokomotiv uppför tävlingens inledande slänt bland lagen i täten, utan en känsla av att vi dragit på för hårt eller att vi dragits med i det som händer med de flesta när startskottet går. Vi tågade i det tempo som vi hade planerat, tävlingen kändes som vår och vi kunde följa vår plan ända till vi blev fångade av tät dimma och storm upp på Murtsetoppen. Toppen var dessutom täckt av stora snöfält som gjorde att sikten blev ännu sämre. Det var längesen jag var så rädd och så vilse. På vägen ner kom vi helt fel i dimman, vilket gjorde att vi kommer ner för fjället på norra sidan istället för den södra. Sedan gjorde vi en sväng upp mot en platå, men kom fel igen och hamnade tillbaka på den norra sidan. Då ville jag bara avbryta tävlingen och gå in i en nödstuga som vi befann oss bredvid. Jag ville krypa in där för att tända en brasa, bli varm, äta mat och sedan gå hem. Men som tur var tillät inte mannen mig att slappna av, utan han ignorerade mina skakningar av kylan och mina trötta bedjande ögon och sa: 
-Kom igen, nu går vi! Nu vet jag var vi är. Vi ska bara upp 70 höjdisar, sedan är bäcken där på andra sidan.
Det tog oss 5 timmar att komma upp och ned för Murstetoppen! Snacka om att vi lärde oss att det är bra att ha en plan, men att det även är viktigt att kunna vara flexibel i sin plan.


Vid målgång kände vi oss ändå nöjda med att vi gjort vårt bästa. Våra kroppar upplevde vi starka och vi var även nöjd med att vi hade kunna använda vår kapacitet. Men med tanke på den tid som försvann på toppen kollade vi inga resultat vid målgången. Vi antog att tiden på toppen hade kosta för mycket. 


När vi vaknade till liv innan banketten kollade mannen in på resultatlistan och sa:
- Du, Malin, det ser ut som att vi vann!


Ja, jösses... det blev en seger i mixklassen! Tänk om... ja, om inte om fanns ;)


Tusen tack till Andreas Strand för dina värdefulla tips förra året! Det var de som gav oss segern!


Låt varje dag bli din bästa!